A PHP Error was encountered

Severity: Notice

Message: Only variable references should be returned by reference

Filename: core/Common.php

Line Number: 257

Gysinge Bruk

Den Kjellinska ugnen

På Gysinge Bruk, i Järnriket i Gästrikland, finns ett unikt minne från 1900-talets början av stort teknikhistoriskt intresse. Det utgör ett viktigt steg på vägen mot modern järn- och stålindustri. Detta unikum har tidigare inte varit öppet för besök men är nu öppet för allmänheten, och det har länge varit välkänt i teknikhistoriska kretsar både i Sverige och internationellt. Denna sensation är Kjellins induktionsugn i Gysinge; en ugn för att smälta stål på elektrisk väg uppkallad efter sin upphovsman Fredrik Adolf Kjellin. Hans innovation ledde till att världens första tillverkning av elektrostål för industriell produktion startade i Gysinge år 1900.

Kjellins induktionsugn ägs sedan 1927 av Tekniska museet, tack vare en tidigare bevarandeinsats i samband med att tillverkningen av elektrostål i Gysinge upphörde. Allt sedan 1940 kan induktionsugnen dagligen beskådas på Tekniska museet som en modell bekostad av civilingenjör Bengt Ingeström och byggd av museets modellverkstad år 1932.

Gysinge Bruk startade som gevärsfaktori, men man övergick snart till att producera stångjärn som blev känt över hela Europa. 1820 köptes bruket av köpmannen Michael Benedicks. Stora investeringar gjordes och bruket blev ett av landets största. Michaels sonson Gustaf Benedicks tog över 1877 och kom att bli brukets sista patron.

1899 tog Gustaf Benedicks kontakt med den unge civilingenjören Fredrik Adolf Kjellin (1972 - 1910) från Stockholm, för att intressera denna för att tillverka stål på elektrisk väg. Försök hade gjorts under hela 1800-talet i Tyskland, England, Frankriket och även i Sverige utan att leda till produktion. Fredrik Adolf Kjellin hade tidigare arbetat med bland annat elektrolytisk framställning av zink med framgång. När han fick förslaget från Benedicks var han i full färd med att hjälpa sin gamla studiekamrat David Kempe att färdigställa Luxlampan som blev början till storföretaget Elektrolux. När detta arbete var avslutat reste Kjellin till Gysinge för att ta sig an sin nya utmaning. Kjellins djärva förslag var att försöka göra en elektrisk ugn utan elektroder, en induktionsugn där ett varierande magnetfält inducerar strömmar i skrot och tackjärn som på grund av sin inre resistans värms upp och sedan smälter.

Hela experimentet skulle utföras i en gammal lancashiresmedja som byggdes om för ändamålet. En transformatorkärna och primärspole skulle tillverkas. Dessutom behövde man tillverka verktyg och kokiller, ett slags gjutformar som det flytande stålet skulle hällas i. I början av februari år 1900 var det dags att mura själva ugnen. Nu kunde experimentet med elektrostålframställningen sättas igång. Efter några intensiva veckor med många försök, misslyckanden och förbättringar kom den stora dagen. Söndagen den 18 mars 1900 skrevs världshistoria, då experimentet att framställa stål på elektrisk väg för första gången lyckades.

Denna första elektrostålugn får ses som en experimentugn. Men Kjellin byggde om och till sin ugn grundligt och fick den till slut riktitg driftsäker. På 24 timmar kunde man producera 500 kg göt. Det nya stålet exporterades över världen och kom internationellt att kallas Gysinge Electro-Stell. Prover på Gysingestålet skickades till Kungliga Tekniska Högskolan för analys. Slutomdömet var ett prima stål med låg kolhalt med stor seghet och hårdhet. Intresset för ugnen oich det nya stålet var stort och ingenjörer och kapitalstarka personer kom till Gysinge för att beskåda underverket. Såväl i Sandviken, Domnarvet, Trollhättan som Porjus startades inom några år elektrostålframställningen i större och mindre skala.

Gysinge Bruk deltog med en egen paviljong på Gävleutställningen 1901 där ugnen presenterades och blev en stor framgång. Som ett led i att göra ugnen känd gjordes också mer raffinerade marknadsföringsinsatser. Bland annat tillverkades en sabel i det nya stålet, vilken överlämnades till kung Oscar II. Det nya stålet användes till framställning av kirurgiska instrument, finare stålarbete samt till redskap där den rätta segheten och hårdheten behövdes. Det såldes både från Gysinge Bruk direkt och senare genom företaget Metallurgiska AB i Stockholm.

Natten den 11 augusti 1901 brann sulfatfabriken ner. Den återuppbyggdes aldrig, men på dess plats uppfördes ett nytt elektrostålverk. Där byggde Kjellin en ny och större ugn med intilliggande vattenkraftstation, utrustad med en ny turbin och en Aseatillverkad enfasgenerator vilken matade ugnen direkt. Det är denna ugn som finns kvar idag. För både Benedicks och Kjellins del var tiden i Gysinge nästan över när det nya stålverket startade den 24 maj 1902. På grund av vikande konjunkturer var Benedicks tvungen att sälja bruket 1903. Köpare blev Stora Kopparbergs Bergslags AB, som fortsatte med jord- och skogsbruksdriften, medan elektrostålstillverkningen arrenderades av Stockholmsföretaget Metallurgiska AB. Stålverket var i drift till 1926.

Kjellin arbetade som chef vid eletrostålverket en kortare tid, men lämnade ganska snart Gysinge. Sina erfarnheter av arbetet med induktionsugnen redovisade han i uppsatsen "Om tillverkningen av elektrostål vid Gysinge", som publicerades i Jernkontorets Annaler 1902. För detta arbete utnämndes Kjellin 1907 till hedersdoktor vid Uppsala universitet. Efter tiden i Gysinge fortsatte Kjellin att arbeta med att exploatera sin uppfinning inom Metallurgiska AB, där han själv var delägare. Att ständigt arbeta och vara på resande fot, både i Sverige och utomlands, tog dock på krafterna. Han dog i ett slaganfall 1910, endast 38 år gammal.

Kjellins induktionsugn var världens första som användes för industriell produktion av elektrostål. Den kom till stånd genom patron Benedicks teknikintresse och kapital, kombinerat med Kjellins snille och duktiga arbetslag. Idag är elektrostålugnar de vanligaste ugnarna för smältning av stål, men dessa är av annan typ än Kjellins.